|
Till 35-årsjubileét tog jag fram lite historik och axplock efter det att jag läst alla tillgängliga protokoll från klubbens början.
Norrköpings Brukshundklubb bildades alltså för 60 år sedan. Närmare bestämt den 12:e oktober 1942 på dåvarande Göta Hotell (nuvarande Elite Grand Hotel).
Inträdesavgiften bestämdes till 4 kr och årsavgiften till 6 kronor. Vid sonderingen efter träningsplats så erbjöds klubben av arrendator Johansson på Borgs Säteri att gratis få disponera mark och stuga vid Oxtorpet i Borgs socken. Erbjudandet mottogs med tacksamhet och på det viset blev Oxtorpet klubbens första klubbstuga.
Från första styrelsemötet kan nämnas att 100 kr anslogs till planer och häckar (hopphäckar), samt eventuell reperation av stugan (100 kr fick man tydligen ganska mycket av 1942). Man beslöt vidare att försöka anordna kurser för apell- och rapportdressyr. Avgiften till kurserna bestämdes till 35 kronor. Minst tio anmälningar ville man ha för att kurserna skulle bli av. Harry Widgren, en av grundarna och medlem av Centralstyrelsen, meddelade vid styrelsemötet den 22 mars 1943 att Svenska Brukshundklubben hade reserverat den 9:e maj för bruksprov i Norrköping.
Man enades om att ekbackarna vid Stockholmsvägen var lämpligast för tävlingen. Man fick tillstånd från markägaren att använda även besådd mark.
Upprop inför tävling 1946
Appelltävling 1946 |
Det här med ekbackarna som tävllingsplats gjorde att man beslöt sig för att försöka få tillstånd att bygga klubbstuga där. Dessutom ville man få förlägga träning av hundar i anslutning till ekbackarna.
Så blev det också. Men jag har inte kunnat få fram exakt datum när de började anordna träning där. Det framgår heller inte av protokollen om klubbstugan byggdes ny eller var byggmaterial togs ifrån. Mycket talar dock för att flytten från Oxtorpet gjordes någon gång 1945-47.
När jag nu ska försöka att ge några återblickar och skildra Norrköpings Brukshundklubbs framskridande och utveckling till vad det är idag så börjar vid ekbackarna, där klubstugan fanns och där träning av hundar bedrevs.
Någon egentlig apellplan fanns inte, utan den plats som var ämnad som apellplan var cirka 100 x 150 meter och bevuxen med högt torrt gräs. Runt den här vildfloran var upptrampat en stig där ekipagen fick gå och springa allt efter som de blev kommenderade av en instruktör som stod på höjden, vid kanten av den här planen, som var nedsänkt.
Norrköpings Brukshundklubb var vid den här tiden, skulle jag vilja säga, sovande. Det verkar kanske som om de som då var ledare och styrelseledamöter ville ha det så. Men det troliga är att de hade resignerat. Varför? Jo:
Lindökanalen hade börjat byggas, alltså fartygsinfarten till Norrköpings Hamn. Grävnings- och muddermassorna därifrån transporterades och dumpades nedanför ekbacken där brukshundklubben höll till.
Det var kärrmark, så det kunde dumpas mycket där. Anledningen till att det jämnades ut med dessa muddermassor inser man strax. För här ser vi ju idag att Norrköpings Kommuns Gatukontor har förlagt förråd och upplagringsplats. Det här var ju, som det senare visades sig, mycket bra för Norrköpings Brukshundklubb.
Klubben erbjöds istället att få hyra Klingstaberg, där vi finns än idag. Fast då såg det annorlunda ut.
På Klingstaberg fanns det tidigare arbetarbostad för Mariehovs Gård, en lantegendom som var belägen där ICA - Maxi finns idag.
På tal om kärr så var kärr här med, mellan nuvarande ungdomsstugan och den här arbetarbostaden. Här har under årens lopp flera hundra lass körts ut och skapat parkeringsplats som sträcker sig ända fram till gärdeskanten.
Det är huvudsakligen kommunen som kört ut grävavfall, detta till glädje för Norrköpings Brukshundklubb. Detta med att klubben fick komma till Klingstaberg var ju mycket bra. Värre var det när det blev tal om mark för apellplan och träningsplaner. Kommunens förvaltare av jordbruksfastigeheten tyckte att ekbackarna kunde duga att rasta hundarna i. Någon sådan verksamhet med hundar som det är idag kunde man ju inte tänka sig.
Vi som var ivrare för det här med hundar och brukshundsport hade under de år som gått hunnit med att bli goda vänner med arrendatorerna bröderna Karlsson.
Efter det att bröderna Karlsson lovat lämna ifrån sig gärdet från skogskanten upp till tomtgränsen ca 110 x 150 meter, så kom klubben överens med förvaltaren, som gav oss tillstånd att anlägga träningsplan på det området.
Arrendatorn efter bröderna Karlsson, Karl-Johan Johansson, har även han i hög grad varit intressserad av vår verksamhet och lämnat ifrån sig mycket mark, så att vi kunnat utvidga verksamheten. Karl-Johan har även varit mycket tillmötesgående när vi behövt nyttja hans besådda marker vid tävlingar.Under de här 35 åren som Norrköpings Brukshundklubb bedrivit verksamheten vid Klingstaberg så har även flera byggnader kommit till, byggts till och rustats upp. Planer för verksamheten har utökats och idag är vi en klubb med fina lokaler, träningsområden och parkeringsplatser. Inte att förglömma Kolmården, dit fältprov vid tävlingar för det mesta är förlagda.
Hur har Norrköpings Brukshundklubb kunnat få det så här bra då?Utan våra klubbmedlemmars idéella insatser hade det ju inte gått. Som tur var fanns det bland medlemmarna många olika slag av yrkeskategorier.
En som betytt väldigt mycket för Norrköpings Brukshundklubb under många av de här åren, och med de mest betydelsefulla insatser är stadsträdgårdsmästaren Stig Hellerström, före detta stadsträdgårdsmästaren, får vi tråkigt nog säga.
Stig Hellerström |
Jag hade förmånen att att få bli vän med Stig när han bildade Hundrådet och jag satt med där för Norrköpings Brukshundklubbs räkning. Stig Hellerström ville få ordning på hundägare och hundhållning i kommunen, så det här var ju ett steg i rätt riktning.
Stig Hellerström engagerade sig för att utbildning av hundägare och hundar skulle bedrivas genom brukshundens försorg. Därför ville han se till att vi fick resurser för verksamheten. Det blev många år som vi hade glädje av hans hjälp. Något av det mest betydelsefulla är säkert den stora utbildningsbaracken som Stig såg till att den flyttades från St: Johannes och uppfördes vid Brukshundklubben.
En mindre barack fick vi också tack vare Stig hämta vid Åby. Och så får vi inte glömma all hjälp med upprustning av materialbod och loge (lagerbyggnad).
Stig ordnade även med att skilja på vilka byggnader som skulle ägas av Norrköpings Brukshundklubb och vilka som skulle vara kommunägda.
Så var det ju den stora frågan om vatten och avlopp som vi kämpade för i många år. Där var Stig Hellerström till stor hjälp. Eftersom jag under många år var ordförande i klubben så minns jag mycket väl alla de gånger jag kontaktade Stig för att få hjälp - och det fick vi alltid också. Tack Stig!
Åter till det gamla området vid ekbackarna.
|
Där förekom inte några dressyrkurser, av naturliga skäl. Det fanns ju ingen träningsplan och utbildade instruktörer var det ont om. De som på den tiden sökte sig till Brukshundklubben var ju för det mesta hundägare med någon av raserna Schäfer, Rottweiler, Boxer, Dobermann och möjligen några till. Det var annat hundmaterial än idag och dressyren var av annat slag.
Därför blev hundarna mycket av "enmanshundar" som inte vem som helst gick fram till. Många av de här hundägarna ville också ha det precis så. Det är, som tur är, en annan inlärning idag, med välutbildade intruktörer och lärare. All inlärning sker lekfullt, fast med bestämdhet och konsekvens, och med små avbrott där "hunden får vara hund".
Flytten från ekbacken till Klingstaberg blev av under sommaren 1966. Det blev många lass på min firmabil, en Ford Transit lastbil. Då var det faktiskt möjligt att köra fram genom ekbackarna, så allt gick bra. Den gamla klubbstugan var i mycket dåligt skick, bland annat hade taket rasat in. Vi fick hjälp av brandkåren att bränna ned den, klubbstugan blev helt enkelt ett övningsobjekt.
Sveriges Televisions och Svenska Brukshundklubbens TV-kurs i lydnadsdressyr under våren och sommaren 1967 vann tittare i hela landet.
Bamse var TV-seriens visningshund.
Bamse med matte Ginger Åberg |
Dressyrutbildningen var öppen, alltså tillgänglig för alla, oberoende av klubbtillhörighet och hundraser. Vår klubb, liksom de flesta andra brukshundklubbar, fick många som anmälde sig och ville vara med.
Fyra planer iordningställdes i ekbacken närmast vägkurvan fram till Klingstaberg. Det var väl inte det allra bästa underlaget, men det fungerade. TV-serien satte fart på kursverksamheten och nu var alla slags hundar, små som stora, välkomna. Men det satte ju även fart på klubben som fick ordna planer för verksamheten och utbilda instruktörer.
När vi fick vår lydnadsplan sådd och färdig så var ett stort problem kvar; belysningen.
Höstkurserna under många år fick vi tillstånd av kommunen att hålla till vid Himmelstalunds Gård. Där fanns några stolpbelysningar.
Det här med strömmen till Klingstaberg var en stor fråga. Den matning som fanns räckte inte till, så det var nödvändigt att sätta upp en ny transformator. Tillstånd för utökningen av elmatningen fick vi. Efter framställning till Fritidsnämnden om ekonomiskt bidrag så beviljdes vi ett anslag på 20 000 kronor. Den gamla matningens ledning, cirka 300 meter, och nio stolpar lyckades vi få helt gratis. Flyttning och uppsättning på planen, samt belysningsarmatur kostade 20 000 kronor.
Hela kostnaden med utökad matning blev 50 000 kronor.
Belysningen stod klar till höstens kurser 1982.
Under de här åren efter flytten till Klingstaberg, så har utbildning av alla sorters funktionärer varit omfattande och nödvändig, eftersom medlemsantalet ständigt ökat.
Två Svenska Mästerskap - 1977 och 1988 - har för Östgötadistriktets räkning genomförts i Norrköping, med god hjälp från Söderköpings och Finspångs Brukshundklubar, samt kommitéledamöter och funktionärer från några andra distriktsklubbar.
Brukshundtävlingar arrangerades under många år, långt innan Påsksmällen blev till den tradition den är idag. Påsksmällen är en prestigefylld tävling som lockat många deltagare från hela landet i mer än tio år. Tradition är också sedan länge att en gång varje år arrangera en internationell tävling. Våra tävlande ekipage har under alla år hållit sig väl framme i prislistorna.
Vi har Svenska Mästare och Nordiska Mästare, liksom vinnare av Räddnigshunds SM och i den disciplinen även världsmästerskap.
Vid tävlingar i bruksprov håller våra tävlande alltid hög klass och tar varje år hem många vinster.
Från att ha varit en sport för "gubbar", män över 30-40 år, så är det med brukshundsporten nu ofta som med många andra sporter; damerna är bäst.
Sporten har helt klart föryngrats vad gäller tävlande, vilket så klart bådar gott för framtiden.
Nu är brukshundsporten något för alla åldrar, kvinnor såväl som män, som tävlar på lika villkor.
Vi hoppas på fortsatta framgångar för Norrköpings Brukshundklubb!
Norrköping den andra februari 2002
|